Virgo

Whatsoever I've feared has come to life
Whatsoever I've fought off became my life
Just when everyday seemed to greet me with a smile
Sunspots have faded
And now I'm doing time
And now I'm doing time

Cause I fell on black days
I fell on black days

”'Tågkrock' i norr, 'varning för biologiska vapen' i väst, 'politisk korruption' i öst, 'drogkarteller på blodigt framtåg' i söder och 'främlingsfientligheten tilltar' här. Jag vet om att det är höst, men tidningarna gör det inte lätt för oss att hålla mungiporna uppåt heller.” Ninjan svepte blicken över tidningarna samtidigt som han satte sig vid frukostbordet. Konstnärskan blåste försiktigt på sitt te, lade huvudet på sned, och svarade kärleksfullt.
”Nu tycker jag du är lite väl pessimistisk, även för att vara en man från norr. Saker och ting händer, och tidningarna skriver om det som väcker mest uppsikt. Så har det alltid varit. Ibland är det skvaller, ibland är det katastrofer, och jag tror inte de tänker på vilken årstid det är.”
”Det borde de göra! På hösten faller mörkret över oss, både bildligt och bokstavligt, och om inte media gör något för att hålla humöret uppe, vem ska då göra det?” Ninjan var märkbart upprörd. Få saker fick honom att göra starka känsloyttringar, men orättvisor, folkhälsofrågor och samhällsmoral, eller brist på denne, kunde få de annars så stillsamma ögonen att blixtra.
”Men det är ju vi som styr vad som skrivs, genom att köpa, klicka och uppmärksamma medier.” Konstnärskan var bland de få som inte backade när Ninjans ögon blixtrade. ”Om det är någons fel vad som skrivs i tidningarna är det vårat.”
”Nä ja har då inte stöttat något kollektivt förmörkande av våra sinnen!”
”Gör du inte det genom att bli upprörd över vad som skrivs? Ilska föder ilska, och genom att låta dig dras med i världens tråkigheter blir du ju själv tråkig.”
Ninjan svarade inte. Han satt kvar en stund med blicken hårt fastspänd i hans flickväns stora ögon, men då de inte gav vika reste han sig resolut upp och hämtade brödet som för länge sedan hoppat upp ur brödrosten.

Efter att ha sovit i två dygn på soffan i källaren, tog sig Kvinnan uppför trappan på skakiga ben.
”Jag undrade just när vi skulle se dig i liv igen! Är nästan avundsjuk på hur du lyckats sova igenom barnens stök och stim på de konstigaste av tider.” Fru Gourmand var på strålande humör. Dagens måsten gick som på räls.
”Jag … måste …”
”Du måste ingenting innan du fått i dig lite mat! Sätt dig ner.” Fru Gourmands förnuftighet kunde ibland te sig brysk, även ner den var av det kärleksfulla slaget. Hon ledde Kvinnan in i köket, satte henne på en stol, och placerade raskt en tallrik falukorv och stuvade makaroner framför henne. Kvinnan åt försiktigt, med frånvarande blick.
”Den typ av mjäkighet har jag inte tid med...” sa Kvinnan med monoton röst.
”Precis vad jag tänkte! Sitt du här så länge du vill, jag finns i tvättstugan om du behöver mig.” svarade Fru Gourmand och styrde raskt stegen bort från köket. Hon hade bättre saker för sig än att vänta på någon otacksam utböling.

Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor.

Höstvindarna hade dragit in över Nördarp, och medbringat regn och storm. Det påverkade inte Kungen och Schaman negativt, utan gladde dem närmast. Nu var deras soffaktiviteter mer motiverade, när utgång var föga inbjudande. Just denna eftermiddag hade de dessutom förmånen att vara lediga samtidigt. De låg i varsin soffa, med varsin bok och delade en tystnad som Schaman kände sig tvungen att avbryta:
”Tänk om 'jaget' inte finns.”
”Hur menar du?” Kungen ställde frågan mer plikttroget än intresserat.
”Ja, om det bara är hittepå, som religion, filosofi och andra idéfoster.”
”Att du av alla skulle börja kalla religion och filosofi för idéfoster...”
”Missförstå mig rätt- jag menar att det finns, fungerar och har effekt, men det är just för att de bygger på att man själv och tillräckligt många andra TROR! All placebo-effekt är högst verklig, och jättestark, och då är det i slutändan skitsamma om det är 'verkligt' eller inte.”
”...”
”...asså ja menar inte att det inte finns- det kan lika väl vara förklaringar och kartläggande på något djupt och sant i oss alla, men vi kom i kontakt med det genom abstrakta tolkningar...”
”...”
”...asså, å dåe, ja, då skulle ju idén att vi var separata från andra, att vi alltså egentligen har 'ett jag', mycket väl kunna vara en människoskapt tolkning av verkligheten, som egentligen är lika sann som tomtar och troll...”
”...”
”...å visst, ja förstår att du tänker 'men jag kan ta på jag; jag kan ta på detta bordet. Jag och detta bordet är verkliga, eller iallafall så verkliga som allt annat jag kommer kunna uppleva.' fast det är ju inte sant! Du upplever ju situationer, känslor, fantasier, föreställningar om framtid och dåtid, andras känslor, och dom kan du inte ta på!”
”...”
”...och ja, ja inser att jag sa 'känslor' två gånger, men det är för att vi upplever ju mest känslor! Om allt och alla! Eller det kanske bara är jag..”
”...”
”...” Schaman kände sig tvungen att besvara tystnaden med tystnad, för att tvinga fram någon form av svar.
”...ibland behöver du bara nånn som lyssnar på dig vah?”
”Ja. Ja känner inte att jag har tid & råd med psykologen längre, så då tänkte ja att det fick ingå i hyran ja pejjar dig varje månad.”
”...och du tar tvätten.”
”och jag tar tvätten.”
”Deal!”

”Sir, we are surrounded!”
”Exellent, then we can attack in every direction!”

”Sitter du här? Nämen va trevligt. Vill du ha en kopp kaffe?” Gourmanden entrade köket precis hemkommen från jobb, och var sugen på kaffe och snus, förhoppningsvis innan barnen upptäckt hans hemkomst.
”Undrar vad för konstigheter hon ska klämma ur sig nu.” sa Kvinnan.
”Vad sa du sa du?” Gourmanden hade precis tryckt igång perkulatorn då han insåg att hans tankar ljöd i rummet.
”Hörde jag verkligen det där.” fortsatte Kvinnan. ”Nä de va de sjukaste.”
”Va håller du på med!?” utbrast Gourmanden, spände blicken i Kvinnan och satte sig ner. Kvinnans frånvarande blick lyftes något från den halvätna tallriken husmanskost, och intensifierades.
”Jag önskar jag kunde vara som er, se det ni ser, känna det ni känner och inte ryckas mellan Gudarna.”
”Vad pratar du om?” Gourmanden hade ännu inte fått i sig något kaffe, och hans nyfikenhet på vad som precis hänt ersattes med en nyfikenhet för vad Kvinnan kunde tänkas kläcka ur sig.
”Om hon bara pratar av sig lite kanske hon blir normal igen.” sa kvinnan, och fortsatte direkt, med livligare röst: ”Nog ska jag prata av mig. Runtomkring oss, överallt, finns Gudarna. I varje sten, varje byggnad, varje människa, finns de Gudar vi valt att tro på. Gudarna får kraft av tro, genom tro finns de. Ingen Gud dör, ingen Gud glöms, men de kan enbart agera genom oss, när vi tillber dem. Varje Gud har en skapande och en destruktiv kraft, varje kärlek har en baksida av svartsjuka och hat, och Gudarna ser till att vi får det vi ber om, i en eller annan form, och att alla omkring oss dras med i liknande öde...”
Gourmanden såg förbryllad, skrämd och nyfiken ut, på en och samma gång. Kvinnan fortsatte:
”...den strida ström av handlingar, människor och slumpmässiga händelser som färgar våra liv är bara en aspekt av vad som verkligen sker. I det abstrakta härskar känslor, egenskaper och adjektiv, och de lever ovetandes om oss, med samma inställning till oss som vi har till dem. Om vi bekräftar dem får de kraft att påverka oss, och när de bekräftar oss får vi kraft att påverka dem. Det farliga sker när någon från den ena sidan hämtar in någon från den andra sidan och agiterar denne mot oskyldiga. Och vi är oskyldiga, det har jag förstått nu. Ingen är full av synd.”
Gourmanden visste inte vad som förbryllade honom mest: att kvinnan överhuvudtaget talade, det hon talade om, eller att hon tycktes...
”...rapa upp mina tankar innan jag ens tänkt klart dem. Det har jag alltid kunnat, och det har skrämt mig. Men det är först sen mamma dog som världarna började kollidera för mig. Jag kan inte förklara det jag gör, och jag kan inte låta bli att göra det. Jag inser att den världen jag lever i inte är den samma som er, men att allt sitter ihopa. Endast vår perception och vårt ändlösa kategoriserande skiljer dem åt.”

There will come a time I will look in your eye,
You will pray to the God that you always denied,
Then I'll go out back and I'll get my gun,
I'll say, "You haven't met me, I am the only son".

Seal my heart and break my pride,
I've nowhere to stand and now nowhere to hide,
Align my heart, my body, my mind,
To face what I've done and do my time.

Seal my heart and break my pride,
I've nowhere to stand and now nowhere to hide,
Align my heart, my body, my mind,
To face what I've done and do my time.