Aries

>Has someone taken your faith?
Its real, the pain you feel
The life, the love you'd die to heal
The hope that starts the broken hearts
You trust, you must
Confess

”'Sanning' är ett begrepp jag reflekterat mycket över på sistone” sa Kungen, samtidigt som hans händer levde ett eget liv tillsammans med tv-spels kontrollen. ”Jag menar, det kan betyda så många olika saker, men samtidigt är det samma sak.” På TV skärmen exploderade zombiehuvuden till höger och vänster. Med sina ständigt begrundande grönbruna ögon och med munnen fundersamt format till ett streck, lutade Schaman sitt huvud och spände blicken i sin broder. Det fanns en stor styrka i den blicken. Schamans blick vittnade om en oändlig nyfikenhet på universum: att förstå all världens magi och koncept; att lära sig alla trollformler och att bruka dem på rätt sätt innan livet var slut.
”Hur menar du?”
”Jo, typ som , jag vet inte riktigt...” sa Kungen samtidigt som han lade in en snus under läppen. ”Som ett tuggummi kanske, den kan ändra form och så, men den är fortfarande ett tuggummi. 'ärlighet varar längst', heter det ju, och ärlighet ska ju representera någon form av sanning, men eftersom allas tolkning av vad som sker förändras hela tiden, gör ju ärligheten, och smaken det också... Äh! Jag vet inte riktigt va ja pratar om”
Schamanen skrattade gott, ”Och så tappar både sanning och tuggummi smaken efter ett tag, eller hur! Var det dit du tänkte komma eller?”

Ubi caritas et amor, Deus ibis est

Det var en helt vanlig tisdagskväll, och ännu en aprilstorm gled förbi Stillhult. Dessa stormar kunde störa infrastruktur på händelserika platser som Streberstad och Nördarp, men i Stillhult fungerade de mest som en påminnelse om att trädgårdssäsongen var på intåg. De högljudda stormarna som ofta dök upp framåt kvällen blåste med förändringens vindar, men fick folk att uppföra sig oförändrat, från vintern sett. Tvn var inställd på något avslappnande som alla i tyst överrenskommelse beslutat att aktivt ignorera. Det yngsta barnet andades tungt på mammas mage och alla övriga befann sig i ett slags meditativt mitt-emellan-sömn-och-vakenhet-stadie, inväntandes att klockan skulle berätta för dem att de var dags att stämpla ut för dagen. Ytterdörren öppnades försiktigt, och även om ingen var väntad såhär dags, var det inte något som utlöste nämnvärd medvetandeförändring hos vardagsrumssällskapets medlemmar. Att den inte stängdes var däremot något som fick Gourmanden att byta fokus från Tvn till dörröppningen. I mörkret kunde han urskilja en blöt gestalt i nattskjorta stillsamt skrida in i bakre delen av rummet, motsatt Tvn, som kastade ett blåaktigt ljus över gestaltens ansikte. Den barfotade kvinnan stannade till, vänd mot rummet, hålögd och med insjunkna kinder. Utan att vända sig mot någon specifik, konstaterade hon med neutral röst:
”Jag är död.”
”Pax för att natta barnen! Du får ta hand om det här..” konstaterade fru Gourmand, samtidigt som hon raskt, i en enda lång, sammanhängande rörelse, plockade upp bägge barnen i sin famn och försvann ur rummet. Hon återvände inte till vardagsrummet den kvällen, utan utfyllde plikttroget vardagens sista sysslor, som avslutades med vampyrboksläsning i sängen, inväntandes rapport från sin man. Det var inte av rädsla hon undvek att ta itu med det okända och ovanliga, faktum var att det senaste årets nyhetssändningar om flodvågor, revolutioner och kärnkraftverksolyckor hade fått ordet rädsla att tappa sitt värde. Hon var helt enkelt bäst på allt som hade med ”måsten” att göra, och föredrog att skapa sina egna ”måsten”, framför att någon annan gjorde det. Och hon tänkte definitivt inte låta någon förvirrad granntös lägga sig i alla de ”måsten” som gjorde denna kvällen så vardagligt underbar.

This machine will will not communicate these thoughts
And the strain I am under
Be a world child form a circle before we all go under
And fade out again and fade out again

”Jag är död.” mässade kvinnan igen efter att Gourmanden hade lyckats sätta ner henne i fåtöljen.
”Det e du ju uppenbarligen inte, du är här, lika levandes och talandes som jag.” Han kollade kvinnans puls för att försäkra sig om att han hade rätt.
”Jag är död.”
”Jau, de e klart att vi alla dör lite hela tiden, dör och föds i varje sekund som går, men Du Lever, precis som du alltid gjort.” Stundens ovanlighet gjorde Gourmanden ovanligt lugn. ”Och hade du varit döende hade du haft ont överallt och varit allmänt högljudd och jobbig. Dessutom hade du inte känt av det här!” sa han och knep kvinnan i armen. Hon reagerade inte, men sa:
”Det som var jag, är inte längre.”
”Det är nog bara bra det” tänkte Gourmanden, men sa det inte högt. Intresset som hade fötts av att kvinnan äntligen varierade sina repliker något, vägde inte upp tröttheten som fanns redan innan denna sövande dialog sattes igång. Han beslutade sig för att avsluta kvällen på bästa möjliga sätt. Med lugn röst lät han munnen sin gå på tomgång och småpratade samtidigt som han hjälpte kvinnan över i soffan, och bäddade ner henne med en filt. Under tiden fortsatte kvinnan att mumla kommentarer:
”Jag är död. Det som var jag, är inte längre. Jag kan omöjligt fortsätta göra det jag gör. Om jag inte har min vardag, vems vardag har jag då?”

Think of something from your childhood. Something you remember clearly, something you can see, feel, maybe even smell, as if you were really there.
After all, you really were there at the time, weren’t you? How else would you remember it? But here is the bombshell: you weren’t there. Not a single atom that is in your body today was there when that event took place. Matter flows from place to place and momentarily comes together to be you. Whatever you are, therefore, you are not the stuff of which you are made. If that doesn’t make the hair on the back of your neck stand up, read it again until it does, because it is important.


Till: Schaman
Ämne: Jeremy spoke in class today

Jo du vet granntösen du blev rädd för, hon har hittat på konstigheter. Hon smög in i vårt vardagsrum igårkväll och påstod att hon var död. Ingen av barnen reagerade nämnvärt. Frugan flydde, och jag försökte resonera med tösen, tom bevisa för henne att hon inte var död. När jag lämnade henne låg hon på soffan och stirrade håglöst upp i taket. I morse vaknade frugan och jag av att det doftade kaffe, och när jag kom ut i köket stod granntösen där och pillade in en av mina snus under läppen. Sen pratade hon lyriskt om den samling Pearl Jam skivor vars covers hon strött ut över det redan belamrade köksbordet. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag skrapade ner allt i en påse, tog den i ena näven, tösen i andra, och började trava mot hennes hus. Hon pratade som ett vattenfall, högre och mer stressat ju närmre vi kom, och drog åt andra håll, fast inte så hårt. Hon visste nog vart vi skulle, men jag tror inte hon ville dit. Hon såg så ynklig ut i sin nattskjorta. När jag öppnade dörren till hennes hus skrek hon vilt och började rivas, sen klättrade hon upp på taket. Jag gick in i huset och det luktade rutten dansk havarti och gammalt avlopp. Vedervärdigt. Där var flugor överallt. Värst var det i ett rum till höger om hallen. Där låg vad jag misstänker var tösens mamma, minst sagt död. Jag ringde 112 och förklarade allt medans jag körde till jobbet. Skum start på dagen. / Gourmand

Till: Gourmand
Ämne: SV: Jeremy spoke in class today

Skum start!!?!??! det var dagens underdrift. Vågar påstå att det var en helt störd stund du aldrig kommer bli av med. Hade det hänt här med någon av mina grannar hade jag tokfreakat! Fast hur trovärdigt är det å andra sidan. Här tittar ju folk antingen skrämt eller förvånat på en när man hälsar på dem i trappuppgången.

Jaha, men vad händer nu? Uppenbarligen knäckte morsans död tösens redan sköra psyke, vad har hon gjort sen dess??

/Schaman

Till: Schaman
Ämne: SV: Jeremy spoke in class today

Hon e mest bara skum. Hon sitter fortfarande på taket å glor, helt orörlig, i nattskjorta trots att det snart är både mörkt å kallt ute. Chockad förmodligen. Och Chockad är jag med!! Direkt efter jobbet kom jag hem, satte mig med basen som inte varit luftad på år och da, sen lirade jag igenom hela Pearl Jam Ten och Vs, 2 album på raken utan en enda miss. Men den riktiga chocken kom av att jag sjöng alla låtarna samtidigt som jag spelade dom, och jag kom först på att jag gjorde det när jag var i slutet av sista låten, ”indifference”. Av någon oförklarlig anledning började jag sen gråta, kände mig ledsen trots att jag var skitgla över vad jag precis gjort, och blev tvungen att krama om fru och barn och berätta hur mycket jag älskar dem. De var tacksamma, omen lite misstänksamma, eftersom jag kanske inte gör sådär varje dag. Eller, typ, nånnsin. Iallafall inte på det sättet.

Frugan är påväg upp på granntaket nu, och ska hjälpa tösen ner och i säng. Jag tror faktiskt jag ska gå och lägga mig. Har vatt som besatt hela dagen, även på jobbet var det som att allting gick per automatik. Jag mest konstaterade hur allt skulle göras, sen gjordes det, felfritt. Bäst å sluta när man är på topp. Hoppas du känner hur mycket kärlek vi har för dig här uppe, min broder! Kram / Gourmand

Tu fui ego eris

Telefonen ringde.
”...”
”..eh, hallåå?” Gourmandens fru var inte van vid att telefoner besvarades med tystnad.
”Yo! Hur är läget i Stillhult? Hur mår trollungarna?” Kungen var som vanligt rätt nöjd med att en icke-försäljare hade dragit honom ur kvällens Tv-spels-trans. Att han dessutom kunde överraska fru Gourmand med personligt anpassade frågor, kända han sig riktigt nöjd med.
”eh, jotack, här är allt bra NEJ!! JAG HAR JU SAGT ATT DU INTE KASTA KÖTTBULLAR PÅ DIN SYSTER!!! förlåt, allt e fint med ungarna, dom lever om, så ofta dom får och kan. Är Schaman hemma?” Att få spontana, uppfostrande tillrop i örat hörde till charmen i att tala med familjen Gourmand i Stillhult.
”Nae, han är ute på dejt med sin senaste. Och jag undrar om inte det är förhållandematerial denna gången...” berättade Kungen pillemariskt. Skvallerspridning var något som sågs ner på inom brödraskapet, men rörde det sig om kärleks- och känsloskvaller, kunde Kungen aldrig låta bli att smyga in en liten kommentar.
”Jahaja, såpass! Inte en dag för tidigt..” svaret sades med ett leende som kunde höras. ”Hade jag inte varit så uppspelt hade jag frågat en massa, men jag var tvungen å höra vad Schamanen hade å säga om det som hände mig nyss.”
”Jaha, vad hände dig nyss?”
”Ja, det kommer kanske inte låta så speciellt, men det var det. Det var ju inte vad som sas, utan hur det sas som..” orden bubblade fram i en hiskelig takt, och Kungen kände sig tvungen att avbryta:
”Rör det sig om granntösen nu igen?”
”Hur visste du det??”
”Jo, när jag kom hem var där ett mail från Gourmanden på dataskärmen, å ja råkade läsa lite av det. Har tösens mamma gått å dött?”
”Ja, och flickebarnet, eller ja, hon är ju bara något år yngre än mig, men just nu är hon väldans skum! Ena stunden är hon påträngande på alla möjliga sätt och vis, i nästa är hon totalt frånvarande. Jag tvingade nyss ner henne från hennes hustak, försökte få henne å äta (vilket gick sämre än när jag matar min bångstyriga bebistjej), och la henne till sist i hennes säng. Hon var knäpptyst ända tills jag skulle gå. Då sa hon på klockren öländska 'ta den silvriga med vita grenar, du kommer icke ank på. Ibland kan man mickle för mycket, stumprompan min', sen vände hon sig om och vägrade svara på tilltal. Det var som om jag gått å laggt min egen kära morfar! Han hade med exakt samma bestämdhet förklarat för mig vilken tapet i källaren jag skulle haft!”
”Var det DET hon talade om? En tapet!?”
”Ja, det var inte vad hon sa, utan HUR hon sa det!”
”Och hur kunde hon veta att ni letade tapet till källaren?” frågade Kungen, då han tyckte det var konstigare än att någon råkade tala med Persnäsdialekt.
”Det låg tapetprover i vårt kök, som hon invaderade i morse, men hon hade så fullt upp med att leka Gourmand då, att jag har svårt att förstå hur hon hann se det.” Det var sällan fru Gourmand lät genuint förundrad, och ännu mer sällan hon var fåordig, men då hon för tillfället var både det ena och andra, valde Kungen att försöka avsluta samtalet. Att snacka oföklarligheter mitt på kvällskvisten, efter en lång dags jobb, mitt i en tv-spels-quest, var han nästan aldrig sugen på.
”Skumt.”
”Väldigt!”
”Ska jag be Schaman ringa?”
”Nä. Jag ville nog bara berätta detta för någon utomstående, försöka få lite distans till alla konstigheter.”

It is better to be hated for what you are than to be loved for something you are not

I brödraskapet och deras närhet var rollerna klart definierade. Alla kände till och respekterade varandras styrkor, svagheter och egenskaper. Medlemmarnas essens var tydlig, oavsett omständigheter. Det skojades om att ”vara lite Ninja”, eller ”dra en Tekniker”, och alla kunde enkelt räkna ut vad det i sammanhanget innebar. Att använda varandra som fasta punkter i tillvaron var ett privilegium de alla uppskattade så till den grad, att de aldrig tvekade att göra sig till en fast punkt för en främling.

Take me to the magic of the moment
On a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
With you and me

Take me to the magic of the moment
On a glory night
Where the children of tomorrow dream away
In the wind of change